Att inte vara hungrig

2017-04-04 // 15:01:57

Detta är nog ett av de sista "tyngre" inläggen jag kommer göra, sen ska jag lägga fokus på att skapa positivitet på bloggen, peppande och motiverande inlägg, men något av det tyngsta hemligheterna jag har är min ätstörning som jag fått leva med, många vet en del av det hela, men den hela historian är det bara  jag själv som vet om. 

Varför jag skriver detta är för min egen skull, för jag mår bättre ut av att skriva av mig, och att någon kanske känner igen sig och finner någon typ av hjälp. Samt, jag vill inte skämmas. 

Det började när jag var liten, exakt ålder vet jag inte men så pass liten att ens vikt inte ska ha någon betydelse, jag var inte tjock, men jag hade lite mullig mage eller vad man ska kalla det. Att få höra det, av andra i ens egna ålder, när man är i en sån skör ålder där man utvecklas mycket och ska hitta sig själv, satte en spärr i mitt huvud. 

I 5an-6an började jag använda för små jeans, några i slimfitt som jag hade växt ur, för att jag var livrädd för att använda en stolek större. Och när de inte längre passade i midjan använde jag ett gummiband för att knyta fast i knappen då den inte gick att få igen. Jag hade alltid stora tröjor då jag kände mig obekväm i allt jag hade, redan då hade jag fått ett ohälsosamt tänkande om min kropp. 

Jag har utåt alltid försökt vara den som inte bryr mig, skakat av mig kommentarer om hur ens utseende ska vara och försökt bygga upp ett försvar mot det. När andra räknat kalorier så kunde jag köpa en extra chokladkaka för att inte falla in i det, har väl i rädslan försökt fly från problem som jag redan omedvetet hade. 

2 perioder i mitt liv har jag mer eller mindre slutat äta, ena gången var i 8an-9an på norrhammarskolan och den andra gången i 2an på gymnasiet. Minns så väl första gången, hur alla mina tankar hela dagarna cirkulerade kring "ser jag tjock ut nu". Jag satte mig så hårt jag kunde mot skolbänkarna och sköt in stolen allt som gick, för att jag skulle se smal ut från sidan. Jag skippade frukost, åt två knäckemackor till lunch på skolan, pillade i mig lite middag sen gick jag och la mig med tom mage, jag hade blivit så van hungerkänslan att jag kunde härda ut den. 
I 2an på gymnasiet slutade jag äta när det blev tungt i skolan, Jag var äcklad av mat, var aldrig hungrig och ville inte ha någonting. Efter ett antal månader med att knappt ha ätit något, började jag se problemen själv, hur smal jag var. Då tog jag beslutet att börja träna, börja äta pch börja gå upp i vikt. Jag åt fast jag mådde illa, i början fick jag rent ont i magen för den var ovan. Jag började äta mycke fet mat, allt jag kunde bygga fett av, och plötsligt stod vågen på från 55kg till 65kg. 

De jobbiga är att trotts att jag nu väger det jag ska göra och mår bra, har jag fortfarande problem med tankarna, ser jag bilder på hur smal jag var, så är jag kluven, ena delen av mig ser hur hemskt smal jag var, och andra delen av mig vill vara så smal, vissa dagar är jag hur hungrig som helst, och andra kan min första måltid bli middagen. Det är en lång kamp mot sig själv, de viktiga är att kämpa sig ut. 

Har inte så många bilder, men lägger in de jag har 

Näst sista och sista är under tiden jag kämpade med att gå upp i vikt, kroppsligt ser jag stor skillnad. 

Kommentera här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

Bloggadress:

Kommentar: