Utbränd men inte omöjlig.

2017-03-07 // 00:53:00
Var ett tag sen jag var in här på bloggen, har egetligen lagt undan den för gott men har hänt saker i livet och känner att jag måste skriva av mig lite. Har för några månader seda fått veta att jag är utbränd och som följd med det även hamna i en depression. En depression som gett mig konstant sorg/ nedstämdhet och en klump i bröstkorgen i en längre tid. Har nog sedan någon gång i 2an på gymnasiet legat på gränsen till utbrändhet men inte riktigt förstått det. Men nu när jag fått det uträtt av en psykolog, som för övrigt är en riktig stjärna, och pusselbitarna har fallit på plats så förstår jag det nu. Alla de lektioner där jag inte kunde hålla koncentrationen och det ibland kändes som att någon hade placerat en glasbur runt mig som gjorde att de var svårt att höra och se vad som pågick i min omgivning, eller gjorde att jag inte kunde ta in viktiga saker och komma ihåg dem. Att jag ibland knappt kunde hålla mig vaken under engelska lektionerna och att jag fick black outs under större delen av alla proven vi hade, eller att jag aldrig förstod den där dumma fysiken trotts all extra hjälp som jag tog, inte var pga att jag var korkad som jag själv anklagade mig för, utan det var pga att min hjärna var slutkörd. Den orkade inte ta in mer och iställe för att kunna hålla fokus vandrade jag iväg i tankarna och oftast inte ens hörde vad lärarna sa. Jag kunde inte ta in mer.
 
Men jag kämpade på, klarade av skolan med godkända betyg i allt utom två kurser, men klarade ändå mig ändå och fick ta studenten, kändes som att jag hade sprungit ett maraton i 3 års tid med ett ton på mina axlar och jag var äntligen i mål och all tyngd hade förvunnit. Just då var jag så lycklig.
 
Började helgen efter studenten med att jobba inom personlig assistans, vilket jag har gjort i ca 2 år snart. Är ett jätte lärorikt jobb som jag kommer tacka mycket för, lärt känna guldkorn till kollegor och haft en bra arbetsplats, trotts att det ibland varit extremt psykiskt krävande och man har ställts för stora prövningar har det fått mig att växa som person. Men då var det ju det där med min redan trötta hjärna. Jag har alltid velat göra mitt bästa, vill göra alla till lags och prestera till 100%. Vilket inte går när man redan är påväg in i väggen. Kombinerade oftast ett schema på 80% och dagar med 9-11 timmars pass med stallet och medryttarhästar. Ibland kunde jag fara till stallet 6 på morgonen för att mocka, rida och fylla mat åt en häst sedan åka hem vid 8, duscha och sen ta bussen vid 8.50 mot ett arbets pass som började 9.30 till 23.00. Mina lediga helger kunde spenderas med stalljourer eller jobb på hemma tävlingar samt andra måsten. Jag körde på till 110% fast jag inte hade knappt energi så att det räckte.
 
Det var i december som jag började känna mig ovanligt slut, kände mig aldrig utvilad och kunde sova hur mycket som helst. Talet började bli sämre och jag glömde ofta bort namnet på folk jag känner väl. Kunde  glömma bort vad jag pratade om eller gjorde i vardagliga situationer och hände ofta att jag bytte namn på saker som till exempel att kylskåp fick heta garage konstigt nog.
Men den händelsen som fick mig att söka hjälp var när jag en dag skulle åka hem till mina föräldrar på moröbacke. Hoppade på buss nr 1 från centrum som jag alltid brukar åka med, går och sätter mig vid ett fönster och tittar ut mot torget och plötsligt känner jag inte igen mig längre, har aldrig sätt det där torget i mitt liv. Kändes som att hela världen vändes upp och ned och jag visste plötsligt inte vart jag var längre. Kan ha tagit mig säkert 3-4 minuter innan jag lugnat ned mig själv och började förstå att jag var påväg åt rätt håll, men det var bland det otäckaste jag har varit med om på länge.
 
Då tog jag beslutet att söka hjälp. Nu några månader senare går jag till en psykolog hos ungdomshälsan ca varannan var tredja vecka. Jag äter medicin mot depression och ångest. Har mer eller mindre blivit sämre bemött av vårdcentralen och tack varit det fått känslan av att stå utan hjälp från deras håll förutom tabletterna jag får, vilket jag tycker är tråkigt. Även om jag är 20 år så kan jag vara utbränd, och de ska ingen sjuksköterska börja ifråga sätta pga min ålder. jag har rätt till att må dåligt precis som alla andra i alla åldrar. Att jag under februari mått så dåligt att jag inte kunnat jobbba pga att det blev för mycket negativa händelser under en kort period för mig att hantera just då, vilket påverkade min sömn, skapade stor ångest och som i följd med det gjorde så jag låg vaken med hjärtklappningar och stress hela nätterna. Blir både arg och ledsen över att det ska vara så, har hört från fler som sökt hjälp vid ung ålder med psykiska besvär och nästan fått dåligt samvete för att de ringt pga svaren de blivit bemötta med. Även om man kanske inte får svaret man önskar så gör en god ton, medmänsklighet och att bli trodd mycket. Jag har länge försökt acceptera att jag inte orkar eller klarar av lika mycket som andra i min ålder gör, jag har inte samma energi eller motivation. Men att då även få bemötanden som om att folk inte tror på det du säger ,när du har fått reda på hur ditt psykiska mående egentligen är, pga att man är ung och anses ska ha all ork i världen gör lite extra ont ibland. 
 
 
Men till en punkt jag även funderat på, att jobbet är inte alltid problemet. I mitt fall har det gått bra att jobba, och varför jag har varit ledig är inte pga jobb. Jag är ibland rädd för att söka jobb i framtiden, är rädd att om folk får höra ordet ¨utbränd¨ förknippar de det direkt till att man inte kan jobba.Och där av inte vill anställa en. Men så är det inte. Folk som blir utbrända är oftast de som ger mer än någon annan, den som kämpar tills sista lilla lågan de har blåser ut. Den som ger 110% och ställer upp i alla lägen, den som bär andra istället för att lyfta sig själv. Att va utbränd betyder inte att man inte kan göra något, det betyder att man gjort för mycket, mer än vad man egentligen kan göra, och att ens hjärna och kropp behöver få återhämta sig. Att va utbränd betyder inte att man inte kan jobba, ibland kan de va att man behöver jobbet för att må bättre. Jag vill arbeta, jag vill hitta mål i livet, det handlar bara om att jag just nu prioriterar att hitta vad jag vill göra i framtiden, jag vill prova nya yrken och utvecklas. Min utbrändhet är inte ett hinder i detta, den har om inte annat visat mig hur viktigt det är att tänka på mig själv nu, som min psykolog säger till mig,--när du flyger säger de alltid i säkerhetsgenomgången ¨ ta på din syrgasmask före du hjälper någon annan¨. Och det är det jag jobbar på, att hjälpa mig själv först och inte försöker få andra att må bra när jag inte gör det själv. 
 
Ibland mår jag inte bra, mår rent skit så att säga, men jag vet att det kommer att vända. Det jag fokuserar på just nu är att ta dagen som den kommer, släpp all stress, ha kul.
Umgås med de människor som finns där för dig och som inte bara kommer när du glänser och försvinner när det svackar. Försök att inte tänka så mycket, försök att inte vara så hård emot dig själv. Försök hitta det positiva, istället för att söka det negativa. Folk blir inte sura över vad du gör eller vad du säger, sluta tänk så. Va bara glad.   
 
 Kanske var ett väldigt rörigt inlägg, mycke ofärdiga tankar och funderingar. Men det får duga just nu. Som jag skrivit i rubriken, Utbränd men inte omöjlig, det är det jag menar. Jag må vara utbränd men det är inget hinder.
 
 
 
Kommentera här:

Namn: Elin

Mycket bra text!! Finns alltid om du vill prata så kan jag lyssna, älskade vän ❤️

2017-03-07 // 07:51:30

Namn: Elin

Mycket bra text!! Finns alltid om du vill prata så kan jag lyssna, älskade vän ❤️

2017-03-07 // 07:51:32


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

Bloggadress:

Kommentar: