Vem är jag

2017-09-06 // 01:03:42

Något man tappar när man mår dåligt är sig själv. Ofta i samma veva som när man tappar framtids tänket och man bara tar dag för dag. 


Själv är jag påväg att hitta vem jag är, vem jag vill vara. Jag har alltid varit en blyg tyst tjej som vars största rädsla har varit att prata med folk och göra bort mig. Jag valde alltid att vara en i en grupp personer, för där var det tryggt. 

Jag sa ofta aldrig ifrån när jag tyckte att jag blev dåligt behandlad, jag trodde att om man ger mer energi till personer som redan tar energi ska man tillslut få det tillbaka, men oftast blev det aldrig så. 
Tonåren är en kör ålder, och jag hade otur att kanske va med om lite för mycke just då, taskiga kommentarer, ätstörning och annat som blev en psykisk belastning för mig. Men jag som vanligt prioriterade inte mina känslor. Jag var mer brydd om hur andra tänkte och tyckte.

Men från tonåren kom vi till gymnasiet, där jag verkligen kastades ut ur min trygghetsbubbla. Jag skulle börja teknik, en linje som ingen annan jag var med valde. Tur nog hamnade jag i en klass där det fanns en jag kände lite sen innan, och som nu är en av mina närmsta vänner. Men efter ett år slutade hon i våran klass och min trygghet försvann åter igen. Och något jag inte visste då var hur psykiskt dåligt jag mådde, jag blev som en robot. 
Jag vaknade, for till skolan, satt ensam på rasterna då jag inte orkade prata med någon, för det var psykiskt enklare att vara ensam just då. Istället för att äta själv på luncherna åt jag med mamma och pappa på stan, för att sitta själv i matsalen var något jag aldrig skulle klarat av då.  

Hur jag kände mig under denna period, var att jag inte dög, att ingen skulle vilja lära känna mig, att inget jag gjorde var bra nog och att jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag har fruktansvärt svårt att minnas de åren, mycke pga utbrändheten men även för att jag varken tänkte eller kände något.
Jag grät väldigt ofta under dessa år, ibland visste jag inte varför, ibland var de bara för att jag blev arg och all frustration kom ut, jag blev mycke mer lätt irriterad och flera gånger bröt jag ihop pga små saker och låg hela kvällar i mitt rum stirrandes upp i taket. Jag tappade energi och motivation till att göra saker, när jag fyllde år kunde jag bli så trött att jag gick ifrån min familj och släckt för att vara ensam och många gånger somnade jag, fysiska och psykiska intryck orkade jag inte ta åt mig. 
Jag var fruktansvärt osäker, antog alltid att allt skulle gå dåligt och att alltid det värsta skulle hända. Jag började få för mig att mina vänner inte längre tyckte att jag var rolig att va med och då slutade jag även att höra av mig. 

Och ja vad ska man säga, depression är som ett mörkt hål. Men samtidigt känns det som att man behöver gå igenom motgångar för att forma sig själv. Hade jag aldrig upplevt hur det är att vara ensam hade jag kanske aldrig vågat så mycke som jag gör idag. Och hade jag aldrig levt med ett dåligt sätt att se på mig själv och tagit åt mig av andras kommentarer och sätt att bete sig emot mig hade jag kanske aldrig vågat gå emot andras åsikter idag. 
De har inte varit lätt och det är det fortfarande inte. Men det gäller att sluta räkna motgångarna och istället se framgångarna! 

Vill bara avsluta med att säga att tänk efter lite innan ni lägger en kommentar om någon annan, eller innan ni ska bemöta någon. Alla går igenom olika motgångar i livet. Så om majsen är slut, skrik inte på kassörskan för det, och om bussen är sen, skyll inte på chaffören. För personen du möter är inte alltid den skylldige till det, denne kanske har fått höra det av 10 andra kunder redan med en arg ton, så var den som glatt bara hälsar och går vidare.