Depression

2018-07-28 // 09:00:49
Ena sekunden ska jag bli bäst. Nästa ger jag upp innan jag ens försökt. "Du kommer aldrig klara det, det lörns inte ens att du försöker, du kommer aldrig vinna någonting." 

Det är en av alla tankar som kommer i ett paket med en depression, likaförbannat som den där ångesten. Att tro att alla, vänner som ens egna familj, inte tycker att du är rolig att umgås med, snarare jobbig. Att du inte duger till något, att det du säger inte är intressant nog, att ingen bryr sig. 

Hur ofta jag än försöker förstå att de bara är tankar, klart att de finns personer som älskar mig, så kan jag inte se det ibland. För det är det som är de helt oförklarliga och halv komiska delen i det hela, att man inte kan kontrollera sina egna tankar. Och jag kan bli så frustrerad så att jag börjar gråta när det känns som att jag bara vill kunna skita i dessa tankar, bara "släppa det" som många säger, men alltid känna att jag inte kan, att minsta lilla fel jag gör eller om jag fått någon arg, kryper ångesten fram och jag får panik. Jag är livrädd över att göra fel, för då är de inte bara jag som kommer va besviken på mig själv.

Tänk dig känslan av att du blivit djupt sårad, där de gör ont i hjärtat, sen tar du bort tårarna, sätter på ett leende och skrattar och hälsar glatt. 

För jag känner mig betydelselös, tråkig, ointressant.
Jag ler, skrattar och skämtar. Folk säger att jag är stark. Visst jag kan hålla med om det till viss del, blir faktiskt less på mig själv över det, att jag orkar le, skratta och skämta för att jag inte vill visa hur jag mår, jag kan inte. Ibland brister det, jag gråter, och när jag får frågan om vad som är fel säger jag inget, men det är allt. Hela mig. 

Mitt hjärta brister när de känns som att jag sätter mig själv som problemet i allt, jag trycker ned alla mål och drömmar jag har och det känns som att jag inte kommer bli någonting i mitt liv. Den enda drömmen jag har just nu är att få ha en egna häst, men innan det ens är nära till att bli verklig, känns det som att "jag är för dålig, ingen kommer tycka att jag borde äga en egen häst, jag har inte råd" 
Och så är det kring allt. Depressionen tar allt och det ända jag kan göra är försöka trotts att det känns omöjligt. 

Jag är van ensamhet, där jag känner mig som att ingen förstår, ingen ser felen. När man mår dåligt orkar man inte med att bli sviken, utskälld, utfryst, missförstådd, dåligt bemött eller inte trodd på, och då är de enklare att stänga av, hörs det inte märks det inte, Typ. 

Under bara tiden jag skriver detta, har jag velat mellan att lägga upp detta, visa hur jag mår,igen. För min skull, lätta på det jag bär.
Men nästa sekund tänker jag, ingen kommer bry sig, folk kommer tycka att jag överdriver, folk kommer missförstå mig, folk kommer tro att jag bara vill ha uppmärksamhet, du borde ta bort det.

Men just därför, så lägger jag ut det. 
Kommentera här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

Bloggadress:

Kommentar: