Är just hemkommen från biografen där vi såg A Star Is Born. Kan inte riktigt ta in känslokarusellen som jag fick av den filmen. Glad, ledsen, arg, lycklig och förvirrad. 

 

Men en tanke jag haft som bara stärktes inom mig är hur dåligt någon kan må, vem som helst, utan att folk kanske inte riktigt kan förstå. Vilket såklart är helt omöjligt ibland att riktigt förstå helt. Men jag undrar varför de ska va så svårt att kunna förstå hur någon mår utan att faktiskt ha mått så själv. Vi vet alla om att psykiskohälsa finns, många vet att vem som helst kan ha det. Men vill folk verkligen ta in varför. Man ser det som visas utåt men vad händer egentligen på insidan. 

Något mer jag även inte riktigt förstår är varför vi inte får veta mer om det när vi är unga. Lika självklart som sexualkunskap borde det vara att få veta mer kring psykiskohälsa. Att man kan må dåligt, på ett sätt som inte andra gör. Att de finns en anledning till det och att de inte är fel på dem själva. Och främst att de inte är ensamma om det. Ofta grundar sig psykisk ohälsa från saker man är med om som liten eller yngre, allt från kommentarer kring ens utseende till att inte känna att man passar in i `` normen´´.  Och att börja sitt liv med en sån tankebana brukar ofta leda till att man inte har den bästa synen på sig själv när man blir äldre med. Man dömmer sig själv för minsta lilla och försöker leva upp till att bli det som är accepterat, inte den man verkligen är innom sig, utan den bilden som samhället skapat. Man jobbar tills man blir utbränd för att göra chefen nöjd, man sminkar sig för att andra ska tycka att man är snygg, man är rolig och glad för att andra ska gilla ska skratta och va glada. Men när gör man något för sig själv. 

 

Och tänk om vi alla fick veta lite mer om det hur man kan må lite tidigare, då kanske fler skulle förstå. Då kanske mindre skulle säga `` jag vet inte varför, jag har aldrig mått så´´ medans de rycker på sina axlar. Då kanske vi skulle öppna upp ögonen mer än att bara se våran egna lilla bubbla, och inse att de finns mer av denna värld. Att de faktiskt finns någon som tar emot orden man vräker ur sig en dålig dag, eller någon som kanske strider med så mycke mer än de som vi kan se. 

 

Jag är en sån som ofta inte visar hur jag mår när jag väl mår dåligt, då jag inte velat lägga det på andra. Ofta känns de som att min sten är för tung för andra att bära. och att de som inte varit där inte orkar ta in det. Jag har mått sämre än någonsin vissa perioder de senaste åren, hösten för två år sedan minns jag knappt, jag bara var där men ändå inte, Ett tomt skal av en människa som inte vissta vem hon var, vad hon gjorde eller vad hon skulle bli av med i framtiden. Jag har hela mitt liv kämpat med mitt mående. Jag är lite som min egna bägare som rinner över och samtidigt min egna axel att gråta mot, om och om igen. Är inne på mitt 4 år kämpande mot min depression. De har inte varit lätt, det har varit berg och dala som jag kämpar mig över. Det har pendlat från att jag levt dag för dag, till att ha drömmar och mål igen. Att se omgivningen omkring mig igen och inte bara titta ned i marken, upptäkt nya hus bredvid mitt kvarter, gråtit av glädje, varit så nervös att jag känt fjärilarna i magen igen, kommit på mig själv att le när jag tänkt på något kul och börjat hitta vem jag är. Men mitt mående är som en bergodalbana som sakta kurvar sig uppåt, lätt är de då fan inte, Men fy fan va stark jag är. De kan ingen ta ifrån mig. 

 

Och jag skäms inte, jag vill inte viska kring det, för de är okej. Att må dåligt ÄR okej. 

De måste bli mer okej, för allas skull. Vi måste få bort skammen kring det och få fler att försöka förstå. Man behöver inte fixa folk för att vara ett stöd, men att vilja lyssna och inte ifrågasätta bara för att man inte upplevt det själv, utan att faktiskt ta in de personen säger och bara va där. För att man oftast förstår själv att på de sättet man mår ska man inte må, ofta vet man knaske inte varför, men man behöver mest bara höra att det är okej och att de får ta tid, att man inte bara kan rycka upp sig och gå vidare. För våran bromskloss är vårat mående och ibland behöver vi bara en hjälpande hand för att lyfta lite på den. Ett gott skratt med någon, eller ett djupt samtal där man får säga allt. Ett öppet sinne och en varm famn. De behöver alla, barn som vuxna. Den där varma famnen som är en förstående röst, en förklaring eller bara att någon ser en, ser att det är tungt. 

Så snälla, stanna upp ibland och bara fråga någon hur de mår, verkligen mår. Och bara lyssna.