Att lära sig leva i nuet

2017-03-31 // 21:25:00
Att leva i nuet är inte att göra massor varje dag med målet att ta vara på varje minut av varje timma, utan de handlar om att kunna släppa det som har hänt och det som kommer att ske. Att kunna ta en dag i taget och fokusera på vad som kommer ske just den dagen.
 
Mitt problem med min hjärntrötthet och ångesten är att jag alltid i mitt huvud låg en dag i förtid, var det onsdag tänkte jag redan ut hur min torsdag skulle vara, vilken tid jag skulle fa till jobbet, vad vi skulle göra där och allt jag skulle hinna efteråt. Jag var så stressad över saker jag skulle göra i framtiden att jag inte kunde slappna av när jag väl hade tiden. 
 
Och på köpet med det kom min ångest i vägen, blev något knäppt i min planering som gjorde att jag blev ännu mer stressad kröp ångesten fram och små grejer som att att jag missade en tid eller glömde bort något jag skulle göra ett visst datum, gjorde att jag kände mig värdelös. Att göra någon annan besviken eller arg på mig var och är fortfarande en rädsla jag har, så att då känna det som att jag gjort någon arg för att jag råkat glömma ett möte, trots att personen i fråga inte alls blivit sur, kunde de få mig att bryta ihop. 
 
Någonstans blir ens trygghet ett kontrollbehov. Där man måste veta exakt hur livet kommer att gå, trots att det är omöjligt. När man mår psykiskt dåligt, så behöver man en stabil platta att stå på för att inte ramla ned, och då behöver man ha kontroll för att inte bli ostabil, man söker svar på saker som inte ens har skett än, och grubblar på saker som har hänt och man inte kan göra något åt. 
Men man måste våga leva dag för dag, och tänka att man inte kan styra framtiden, det som sker det kommer att ske oavsett vad du försöker förhindra, så kan man inte ändra saker som man inte vet kommer att ske. 
 
Det är viktigt att våga låta sig själv ta en paus, att inte grubbla över alla måsten, jag tänker just nu på framtiden, om jag kommer få ett arbete i sommar, om jag kommer få någon lön. Men de är inte något jag kan lösa just nu på ett hotellrum i gran canaria klockan halv 10 och 5 timmar kvar innan jag sitter på flygplanet påväg hem till Sverige. En dag när jag känner mig redo får jag ta tag i mina problem och måsten, men den dagen är inte idag. 

Hej från förkylda jag

2017-03-15 // 14:01:24

Lyckats dra på mig en förkylning, mitt immunförsvar är verkligen inte det bästa haha, men det går ju lite hand i hand med utbrändhet. Lite sämre uppdatering nu men varit helt knäckt efter en händelserik helg så har inte haft orken, men ikväll tänker jag sätta mig och iaf försöka skriva 2-3 inlägg. 


Just nu fyller jag på min kropp med vitaminer och vatten samt mycke vila, känns segt att man blir ännu mer soffliggande nu men bättre att förkylningen bröt ut nu än nästa vecka då jag och Kristoffer åker till grancanaria i 7 dagar! Ska bli såå kul! 

Då kommer jag försöka om jag kan blogga, annars kommer det ett längre inlägg när jag kommer hem om allt vi gjort! Vi båda har velat åka någonstans väldigt länge och nu när jag mest bara sitter hemma kände vi att vi lika gärna kunde passa på och åka någonstans. Längtar! 

Dagarna som varit har inte varit speciellt händelserika, suttit hemma i soffan med mobilen i ena handen och nässpray i den andra, igår hade vi markarbete på ridningen och Akropolis var väl ungefär lika seg som jag är idag, men det fick ändå bra. 

Men nu ska jag ta en liten sovstund, hoppas ni alla har en bra dag!

Bra och nästan ångestfri helg

2017-03-11 // 22:39:38
 
Promenad i solen med hundarna, överaskad av en present från pojkvännen och umeåtrip lördag som avslutas med en vinkväll med min bästa vän och massa prat om livet. Detta kallar jag en lyckad helg innan den ens är över. 
 
Har verkligen på sista tiden gjort mig gott att vara hemma, lägga tid till det som jag mår bra över och slippa all inre stress. Ångesten i helgen har varit mycke mindre än tidigare utan att ta ångestdämpande medicin, vilket känns verkligen som små steg åt rätt håll. 
 
Att ha ångest är något jag inte önskar att någon skulle ha, och jag önskar att jag skulle kunna hjälpa alla som känner ångest eller går igenom liknande som jag går igenom. Skulle vilja ge alla en stor kram och berätta hur underbara de är och att tankarna de har om sig själva bara är osanningar, men samtidigt vet jag själv hur svårt det är att ta åt sig när andra försöker peppa en, det måste komma ifrån sig själv för att man ska kunna släppa ångesten och allt det negativa, annars är det bara blanka ord som går in igenom ett öra och ut genom det andra. 
 
För alla är unika, underbara människor som ska vara stolta över sig själva, Du är grym, vacker och helt perfekt för att DU ÄR DU. Det är dags att vi börjar lyfta varandra istället för att hitta fel på andra, för vem är jag att säga att någon inte ser bra ut eller vilket ¨ideal¨ som är det rätta. Ingen är den andre lik och det är det som är så underbart. 
Vi alla är vårat eget ideal och vi ska vara stolta för den vi är.
 
Tro på er själva för ni är så jävla bra. 
 
 

Ny motivation.

2017-03-09 // 12:57:14

Sen mitt första inlägg för någon dag sen har jag sett att över 530 personer tog sig tid att läsa det jag hade skrivit, och att det fortfarande är väldigt många som tittar in hit, har det gett mig ny motivation till det här med bloggandet! 

Så jag har funderat och kommit fram till att jag kommer skriva om min resa ut ur utbrändheten samt min psykiska ohälsa och att komma upp på fötter igen. Motgång som medgång, vardag som olika tankebanor, ja en salig blandning kommer det vara. Kommer dyka upp många spännande inlägg och jag ska försöka göra mitt bästa på att hålla i det här, tappat motivationen för allting länge sedan men nu känner jag att jag hittat tillbaka den, iaf litegrann. 

Hoppas att ni ser fram emot att få läsa det jag kommer ha att bjuda på! 


Tro på dig själv

2017-03-09 // 00:47:48
 
Många har säkert fått höra ¨ryck upp dig¨ ,¨du klarar det där¨ ,¨tro på dig själv¨ någon gång i sitt liv. Men ibland är det något av de svåraste man kan göra. 
 
Jag skulle istället säga:
¨ ryck upp dig, för stunden. Försök tänk positivt, så blir det nog bättre¨
¨du klarar det där, så bra som du själv kan klara det. Det behöver inte vara perfekt¨ 
¨tro på dig själv, du duger som du är. Va inte så hård emot dig själv¨
 
Psykisk ohälsa är något som ska lyftas fram och inte förminskas. Man borde även få den hjälpen man behöver för att kunna må bättre hur lite eller mycket man än nu mår.
 
Små knep som man själv kan göra, eller, som jag gör och kanske fungerar för någon annan är helt enkelt att umgås med de som ger dig positiv energi lite extra. De som alltid finns där för dig och som verkligen bryr sig om dig. Lägg även lite extra energi på det som känns kul och som ger dig glädje eller ro i kroppen. Ta en promenad i skogen, måla, se film, va med djur och massa annat. De ska vara saker som sker i lätthet och som man ska känna längtan till, ibland kan det krävas en liten knuff för att göra det, men det ska kännas bra i slutändan. 
 
Byt miljö ett tag, lämna huset eller lägenheten. Fa en sväng på stan, Handla eller ta en road trip någonstans. Upptäck nya platser eller caféer. Lämna soffan och se världen! Det är jätte nyttigt att komma ut och lämna det negativa hemma. Ibland kan det vara väldigt jobbigt och kännas tungt att lämna det trygga hemmet, men att få ta en paus i vardagen kan göra mycket för ens mående.
 
Positiva ord och tankar om dig själv är också viktigt, de stärker både självförtroendet och minskar det negativa. Att upprepa bra saker om sig själv framför en spegel eller att bara kväva de negativa tankarna med ¨tvärt om tankar¨ som jag kallar dem, att du tänker motsattsen till det negativa alltså det positiva som att du kommer klara av det du ska göra fast det inte känns som det, så kommer det med tiden komma självmant. Man måste kanske säga ¨jag är fin som jag är¨ 100 gånger om innan man själv tror på sina egna ord. Men det är bra att göra det, att vara positiv mot sig själv för en gångs skull.
 
Klä dig i det som känns bra, att känna sig vacker är en riktig humör boost. Man ska inte bry sig om utsidan ja, men att känna sig snygg ökar direkt din egen syn på dig själv, och som jag skrivit tidigare så är man ju sin största kritiker. Men du ska göra det för din skull, inte för hur andra ska tycka och tänka, för det är du det handlar om. Va egoisik, gö det du vill och se ut som du vill! 
 
Och de där med att inte göra det för någon annan, sikta på att stå på dina egna ben. Att jobba mot självsäkerhet är jätte viktigt, men ta det i små steg. Det är alltid jobbigt att göra saker som man är osäker över eller rädd för, men för varje gång man klarar av de sakerna, så känns det som att man har vunnit största vinsten. För varje gång du klarar något sådant blir det mindre och mindre jobbigt och tillslut kommer du klara av det utan att blinka. Kämpa för dig själv i den mån du kan! Din bästa vän resten av livet ska vara dig själv. 
 
Jag har funnit någon slags ro i att skriva av mig här på bloggen, alla tankarna i huvudet får hamna här i rader som någon kanske vill läsa, och förhoppningsvis kanske det hjälper någon. 
 

``Det syns inte på dig att du mår dåligt´´

2017-03-08 // 14:54:00
Gud vad glad jag blir av alla fina kommentarer som jag har fått angående mitt senaste blogginlägg  på facebook osv, ni alla gjorde verkligen min dag! tusen tack!!
 
 
Något jag ofta får höra är `` det syns inte på dig att du mår dåligt´´. Psykisk ohälsa är olika för alla, vissa syns det på och andra inte, men betydligt fler än vad man vet av lever dagligen med det. 
 För mig är det mer än känsla jag har, en klump i magen och en ångest som man kan jämföra med den där ångesten man har dagen efter man har varit ut på krogen, varit för full, skämt ut sig och all ångern kommer på en och samma gång när man kommer ihåg allt man sagt eller gjort och man bara vill ta fram skämskudden. Den typen av känsla, fast dagligen utan anledning har jag. Det kallas generell ångest.
 
Men som alla andra har man bra dagar med, där allt flyter på och livet känns super. Men skillnaden är att när man lever med ångest och depression så kan man jämföra det med att man har en fylld bägare i sig, där allt negativt sammlas, och när man möts av ett motstånd som kan vara så litet som att en plan man har inte blir som man tänkt eller att man glömmer bort något viktigt, så rinner bägaren över och ens humör går från toppen till botten just det ögonblicket. Man förlorar all energi och blir nedstämd resten av dagen. Medans någon som inte har de problemen bara kan skaka av sig det och gå vidare.
Små saker kan bli så mycke större än vad det är, att någon till exempel inte säger hej kan leda till att man tror att den hatar en, man börjar tänka tillbaka på allt man sagt och gjort den människan. Inget man gör, säger eller tänker duger och man hamnar i en nedåt gående spiral som drar ned alling. Man blir sin egen största kritiker.
 
Jag har haft dagar när jag vaknar ledsen, allt är fel. Visar min pojkvän mig ett roligt klipp en sån dag så blev min reaktion att gråta istället för att skratta. För när bägaren är överfull och på gränsen att rinna över så ligger tårarna närmare än skrattet. Man fylls av en känsla av sorg utan grund. Men trotts det kan jag ändå fungera som männsika, jag kan fa på stan med vänner och skratta, åka till stallet och hälsa glatt på folk, fara på gymmet och träna på som ingenting. Men bara för att de inte syns fysiskt så finns det ändå där.
 
Därför vill jag även skriva detta. Att psykisk ohälsa kanske inte syns, men det finns. Alla som lever med psykisk ohälsa har olika problem och klarar av olika saker. Därför är det jätte viktigt med hur man bemöter folk. Alla har man olika strider i livet och det minsta vi kan göra är att vara snälla mot varandra.
 
Bemöt andra som du själv vill bli bemött.
 
 

Utbränd men inte omöjlig.

2017-03-07 // 00:53:00
Var ett tag sen jag var in här på bloggen, har egetligen lagt undan den för gott men har hänt saker i livet och känner att jag måste skriva av mig lite. Har för några månader seda fått veta att jag är utbränd och som följd med det även hamna i en depression. En depression som gett mig konstant sorg/ nedstämdhet och en klump i bröstkorgen i en längre tid. Har nog sedan någon gång i 2an på gymnasiet legat på gränsen till utbrändhet men inte riktigt förstått det. Men nu när jag fått det uträtt av en psykolog, som för övrigt är en riktig stjärna, och pusselbitarna har fallit på plats så förstår jag det nu. Alla de lektioner där jag inte kunde hålla koncentrationen och det ibland kändes som att någon hade placerat en glasbur runt mig som gjorde att de var svårt att höra och se vad som pågick i min omgivning, eller gjorde att jag inte kunde ta in viktiga saker och komma ihåg dem. Att jag ibland knappt kunde hålla mig vaken under engelska lektionerna och att jag fick black outs under större delen av alla proven vi hade, eller att jag aldrig förstod den där dumma fysiken trotts all extra hjälp som jag tog, inte var pga att jag var korkad som jag själv anklagade mig för, utan det var pga att min hjärna var slutkörd. Den orkade inte ta in mer och iställe för att kunna hålla fokus vandrade jag iväg i tankarna och oftast inte ens hörde vad lärarna sa. Jag kunde inte ta in mer.
 
Men jag kämpade på, klarade av skolan med godkända betyg i allt utom två kurser, men klarade ändå mig ändå och fick ta studenten, kändes som att jag hade sprungit ett maraton i 3 års tid med ett ton på mina axlar och jag var äntligen i mål och all tyngd hade förvunnit. Just då var jag så lycklig.
 
Började helgen efter studenten med att jobba inom personlig assistans, vilket jag har gjort i ca 2 år snart. Är ett jätte lärorikt jobb som jag kommer tacka mycket för, lärt känna guldkorn till kollegor och haft en bra arbetsplats, trotts att det ibland varit extremt psykiskt krävande och man har ställts för stora prövningar har det fått mig att växa som person. Men då var det ju det där med min redan trötta hjärna. Jag har alltid velat göra mitt bästa, vill göra alla till lags och prestera till 100%. Vilket inte går när man redan är påväg in i väggen. Kombinerade oftast ett schema på 80% och dagar med 9-11 timmars pass med stallet och medryttarhästar. Ibland kunde jag fara till stallet 6 på morgonen för att mocka, rida och fylla mat åt en häst sedan åka hem vid 8, duscha och sen ta bussen vid 8.50 mot ett arbets pass som började 9.30 till 23.00. Mina lediga helger kunde spenderas med stalljourer eller jobb på hemma tävlingar samt andra måsten. Jag körde på till 110% fast jag inte hade knappt energi så att det räckte.
 
Det var i december som jag började känna mig ovanligt slut, kände mig aldrig utvilad och kunde sova hur mycket som helst. Talet började bli sämre och jag glömde ofta bort namnet på folk jag känner väl. Kunde  glömma bort vad jag pratade om eller gjorde i vardagliga situationer och hände ofta att jag bytte namn på saker som till exempel att kylskåp fick heta garage konstigt nog.
Men den händelsen som fick mig att söka hjälp var när jag en dag skulle åka hem till mina föräldrar på moröbacke. Hoppade på buss nr 1 från centrum som jag alltid brukar åka med, går och sätter mig vid ett fönster och tittar ut mot torget och plötsligt känner jag inte igen mig längre, har aldrig sätt det där torget i mitt liv. Kändes som att hela världen vändes upp och ned och jag visste plötsligt inte vart jag var längre. Kan ha tagit mig säkert 3-4 minuter innan jag lugnat ned mig själv och började förstå att jag var påväg åt rätt håll, men det var bland det otäckaste jag har varit med om på länge.
 
Då tog jag beslutet att söka hjälp. Nu några månader senare går jag till en psykolog hos ungdomshälsan ca varannan var tredja vecka. Jag äter medicin mot depression och ångest. Har mer eller mindre blivit sämre bemött av vårdcentralen och tack varit det fått känslan av att stå utan hjälp från deras håll förutom tabletterna jag får, vilket jag tycker är tråkigt. Även om jag är 20 år så kan jag vara utbränd, och de ska ingen sjuksköterska börja ifråga sätta pga min ålder. jag har rätt till att må dåligt precis som alla andra i alla åldrar. Att jag under februari mått så dåligt att jag inte kunnat jobbba pga att det blev för mycket negativa händelser under en kort period för mig att hantera just då, vilket påverkade min sömn, skapade stor ångest och som i följd med det gjorde så jag låg vaken med hjärtklappningar och stress hela nätterna. Blir både arg och ledsen över att det ska vara så, har hört från fler som sökt hjälp vid ung ålder med psykiska besvär och nästan fått dåligt samvete för att de ringt pga svaren de blivit bemötta med. Även om man kanske inte får svaret man önskar så gör en god ton, medmänsklighet och att bli trodd mycket. Jag har länge försökt acceptera att jag inte orkar eller klarar av lika mycket som andra i min ålder gör, jag har inte samma energi eller motivation. Men att då även få bemötanden som om att folk inte tror på det du säger ,när du har fått reda på hur ditt psykiska mående egentligen är, pga att man är ung och anses ska ha all ork i världen gör lite extra ont ibland. 
 
 
Men till en punkt jag även funderat på, att jobbet är inte alltid problemet. I mitt fall har det gått bra att jobba, och varför jag har varit ledig är inte pga jobb. Jag är ibland rädd för att söka jobb i framtiden, är rädd att om folk får höra ordet ¨utbränd¨ förknippar de det direkt till att man inte kan jobba.Och där av inte vill anställa en. Men så är det inte. Folk som blir utbrända är oftast de som ger mer än någon annan, den som kämpar tills sista lilla lågan de har blåser ut. Den som ger 110% och ställer upp i alla lägen, den som bär andra istället för att lyfta sig själv. Att va utbränd betyder inte att man inte kan göra något, det betyder att man gjort för mycket, mer än vad man egentligen kan göra, och att ens hjärna och kropp behöver få återhämta sig. Att va utbränd betyder inte att man inte kan jobba, ibland kan de va att man behöver jobbet för att må bättre. Jag vill arbeta, jag vill hitta mål i livet, det handlar bara om att jag just nu prioriterar att hitta vad jag vill göra i framtiden, jag vill prova nya yrken och utvecklas. Min utbrändhet är inte ett hinder i detta, den har om inte annat visat mig hur viktigt det är att tänka på mig själv nu, som min psykolog säger till mig,--när du flyger säger de alltid i säkerhetsgenomgången ¨ ta på din syrgasmask före du hjälper någon annan¨. Och det är det jag jobbar på, att hjälpa mig själv först och inte försöker få andra att må bra när jag inte gör det själv. 
 
Ibland mår jag inte bra, mår rent skit så att säga, men jag vet att det kommer att vända. Det jag fokuserar på just nu är att ta dagen som den kommer, släpp all stress, ha kul.
Umgås med de människor som finns där för dig och som inte bara kommer när du glänser och försvinner när det svackar. Försök att inte tänka så mycket, försök att inte vara så hård emot dig själv. Försök hitta det positiva, istället för att söka det negativa. Folk blir inte sura över vad du gör eller vad du säger, sluta tänk så. Va bara glad.   
 
 Kanske var ett väldigt rörigt inlägg, mycke ofärdiga tankar och funderingar. Men det får duga just nu. Som jag skrivit i rubriken, Utbränd men inte omöjlig, det är det jag menar. Jag må vara utbränd men det är inget hinder.