Vem är jag

2017-09-06 // 01:03:42

Något man tappar när man mår dåligt är sig själv. Ofta i samma veva som när man tappar framtids tänket och man bara tar dag för dag. 


Själv är jag påväg att hitta vem jag är, vem jag vill vara. Jag har alltid varit en blyg tyst tjej som vars största rädsla har varit att prata med folk och göra bort mig. Jag valde alltid att vara en i en grupp personer, för där var det tryggt. 

Jag sa ofta aldrig ifrån när jag tyckte att jag blev dåligt behandlad, jag trodde att om man ger mer energi till personer som redan tar energi ska man tillslut få det tillbaka, men oftast blev det aldrig så. 
Tonåren är en kör ålder, och jag hade otur att kanske va med om lite för mycke just då, taskiga kommentarer, ätstörning och annat som blev en psykisk belastning för mig. Men jag som vanligt prioriterade inte mina känslor. Jag var mer brydd om hur andra tänkte och tyckte.

Men från tonåren kom vi till gymnasiet, där jag verkligen kastades ut ur min trygghetsbubbla. Jag skulle börja teknik, en linje som ingen annan jag var med valde. Tur nog hamnade jag i en klass där det fanns en jag kände lite sen innan, och som nu är en av mina närmsta vänner. Men efter ett år slutade hon i våran klass och min trygghet försvann åter igen. Och något jag inte visste då var hur psykiskt dåligt jag mådde, jag blev som en robot. 
Jag vaknade, for till skolan, satt ensam på rasterna då jag inte orkade prata med någon, för det var psykiskt enklare att vara ensam just då. Istället för att äta själv på luncherna åt jag med mamma och pappa på stan, för att sitta själv i matsalen var något jag aldrig skulle klarat av då.  

Hur jag kände mig under denna period, var att jag inte dög, att ingen skulle vilja lära känna mig, att inget jag gjorde var bra nog och att jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag har fruktansvärt svårt att minnas de åren, mycke pga utbrändheten men även för att jag varken tänkte eller kände något.
Jag grät väldigt ofta under dessa år, ibland visste jag inte varför, ibland var de bara för att jag blev arg och all frustration kom ut, jag blev mycke mer lätt irriterad och flera gånger bröt jag ihop pga små saker och låg hela kvällar i mitt rum stirrandes upp i taket. Jag tappade energi och motivation till att göra saker, när jag fyllde år kunde jag bli så trött att jag gick ifrån min familj och släckt för att vara ensam och många gånger somnade jag, fysiska och psykiska intryck orkade jag inte ta åt mig. 
Jag var fruktansvärt osäker, antog alltid att allt skulle gå dåligt och att alltid det värsta skulle hända. Jag började få för mig att mina vänner inte längre tyckte att jag var rolig att va med och då slutade jag även att höra av mig. 

Och ja vad ska man säga, depression är som ett mörkt hål. Men samtidigt känns det som att man behöver gå igenom motgångar för att forma sig själv. Hade jag aldrig upplevt hur det är att vara ensam hade jag kanske aldrig vågat så mycke som jag gör idag. Och hade jag aldrig levt med ett dåligt sätt att se på mig själv och tagit åt mig av andras kommentarer och sätt att bete sig emot mig hade jag kanske aldrig vågat gå emot andras åsikter idag. 
De har inte varit lätt och det är det fortfarande inte. Men det gäller att sluta räkna motgångarna och istället se framgångarna! 

Vill bara avsluta med att säga att tänk efter lite innan ni lägger en kommentar om någon annan, eller innan ni ska bemöta någon. Alla går igenom olika motgångar i livet. Så om majsen är slut, skrik inte på kassörskan för det, och om bussen är sen, skyll inte på chaffören. För personen du möter är inte alltid den skylldige till det, denne kanske har fått höra det av 10 andra kunder redan med en arg ton, så var den som glatt bara hälsar och går vidare. 

Sena kvälls tankar

2017-08-29 // 00:09:45

Funderar ibland varför man har ångest. För ångesten gör ingenting lättare, till exempel den där dumma läxan man hade i skolan, som man visste att man skulle måsta va klar med inom kort, men endå gör man den inte då den bara ger en ångest, visst man kan säga att "gör ba bort det, då gör det över!" Men när ångesten är ett mönster i ens vardag är det lättare sagt en gjort.


Har försökt förklara för de i min närhet hur min ångest är, men det är så svårt att förstå, dels för dem som inte är i ens sits kommer aldrig förstå hur tungt det är att leva med ångest, men samt är ångest så olika person till person. Allt handlar om hur var och en upplever dennes ångest, vad som ger dem ångest och vad de kämpar med i sitt liv.

Men jag kan jämföra min ångest med den där läxan, tanken kring den är alltid i ens huvud, morgon som natt. Man påminner sig dagligen om att "du måste göra det där nu" men det händer ingenting, för steget att göra bort den är för energitagande att det känns som att lyfta ett berg.

Min ångest hindrar mig även från att våga i livet, våga söka jobb, våga träffa folk och våga tro att det jag gör duger. Hur jag är med och utan ångest är som dag och natt. Glada jag är framåt, pratglad och ambitiös. Medans ångesten får mig till att bli en orkeslös, tyst och omotiverad person. 

Men ångesten är inte den man är och inte något som bör identifiera en person. Alla kan inte alltid vara perfekta. Det viktiga är att själv trotsa ångest tankarna och försöka se det positiva, oftast löser sig allt tillslut.

Hur jag skulle förklara ångest så skulle jag säga att ångest är som en fästing som klänger sig fast i negativa tankar och växer sig större. Att en liten jobbig grej kan bli så stor kanske många som inte förstår anser är en överreaktion eller att man är en "drama Queen", men för en person med ångest är det 100% ärliga känslor, då ångesten lägger sig som ett tryck i bröstkorgen, som sakta känns som en klump i halsen av gråt, som bara ligger där och väntar på att bägaren ska rinna över. För de krävs bara en liten grej för att ångesten ska ta över. 

Och ångest ogillar jag minst lika mycke som de där tråkiga, dumma läxorna. 



Livet som för stunden

2017-05-13 // 17:24:29

Fyllt min vardag med mycke stall, vänner och träning. Försöker hitta mig själv igen, men det är så svårt när ens mående drar en nedåt igen. 


Idag är första dagen på en månad som jag gråter. Allt blev bara för mycket, kunnat hantera min ångest ganska bra nu vilket jag är extremt stolt över, men ibland blir den så stark att jag tappar andan. Förlorar mig själv i alla negativa tankar och fylls av en stor sorg. Legat i sängen i 3 timmar nu, och några fler kommer det bli. Att komma ur en depression är svårare än vad jag trott, ens egna tankar och känslor går emot än själv, när man bara vill va glad och tänka "äsch, det löser sig!" Känns det som att livet bara vill en något negativt och man lixom bara väntar på nästa motgång. 
Att inte få vara sjukskriven och där av inte har någon inkomst, men samtidigt gå upp i vikt av ens medicin, som gör att man känner sig obekväm i sina egna kläder som blivit för tajta och vill hitta nya fina saker för att känna sig fin igen, är ingen bra kombo. Att se sitt konto gå minus för varje månad känns både som en stress, en påminnelse på att jag måste jobba, redo eller ej trotts min utbrändhet. Men även som en stor ångest som drar en bakåt i ens tillfrisknad. Så står man där vid en två vägskorsning och inte vet vilket håll man ska gå åt. 
Jag önskar bara att jag fick ett jobb som ger mig både en inkomst, men även tillbaka glädjen. Ett jobb att längta efter och som passar mig som handen i handsken, och hjälper mig ur min depression. Men det känns som en chans på 1/100 att man hittar det.

Behövde skriva av mig, just idag är jag inte stark, måste lära mig att hantera min ångest och sluta lägga tillbaka allt i den där dumma bägaren, den ska inte få rinna över igen. 



Att inte vara hungrig

2017-04-04 // 15:01:57

Detta är nog ett av de sista "tyngre" inläggen jag kommer göra, sen ska jag lägga fokus på att skapa positivitet på bloggen, peppande och motiverande inlägg, men något av det tyngsta hemligheterna jag har är min ätstörning som jag fått leva med, många vet en del av det hela, men den hela historian är det bara  jag själv som vet om. 

Varför jag skriver detta är för min egen skull, för jag mår bättre ut av att skriva av mig, och att någon kanske känner igen sig och finner någon typ av hjälp. Samt, jag vill inte skämmas. 

Det började när jag var liten, exakt ålder vet jag inte men så pass liten att ens vikt inte ska ha någon betydelse, jag var inte tjock, men jag hade lite mullig mage eller vad man ska kalla det. Att få höra det, av andra i ens egna ålder, när man är i en sån skör ålder där man utvecklas mycket och ska hitta sig själv, satte en spärr i mitt huvud. 

I 5an-6an började jag använda för små jeans, några i slimfitt som jag hade växt ur, för att jag var livrädd för att använda en stolek större. Och när de inte längre passade i midjan använde jag ett gummiband för att knyta fast i knappen då den inte gick att få igen. Jag hade alltid stora tröjor då jag kände mig obekväm i allt jag hade, redan då hade jag fått ett ohälsosamt tänkande om min kropp. 

Jag har utåt alltid försökt vara den som inte bryr mig, skakat av mig kommentarer om hur ens utseende ska vara och försökt bygga upp ett försvar mot det. När andra räknat kalorier så kunde jag köpa en extra chokladkaka för att inte falla in i det, har väl i rädslan försökt fly från problem som jag redan omedvetet hade. 

2 perioder i mitt liv har jag mer eller mindre slutat äta, ena gången var i 8an-9an på norrhammarskolan och den andra gången i 2an på gymnasiet. Minns så väl första gången, hur alla mina tankar hela dagarna cirkulerade kring "ser jag tjock ut nu". Jag satte mig så hårt jag kunde mot skolbänkarna och sköt in stolen allt som gick, för att jag skulle se smal ut från sidan. Jag skippade frukost, åt två knäckemackor till lunch på skolan, pillade i mig lite middag sen gick jag och la mig med tom mage, jag hade blivit så van hungerkänslan att jag kunde härda ut den. 
I 2an på gymnasiet slutade jag äta när det blev tungt i skolan, Jag var äcklad av mat, var aldrig hungrig och ville inte ha någonting. Efter ett antal månader med att knappt ha ätit något, började jag se problemen själv, hur smal jag var. Då tog jag beslutet att börja träna, börja äta pch börja gå upp i vikt. Jag åt fast jag mådde illa, i början fick jag rent ont i magen för den var ovan. Jag började äta mycke fet mat, allt jag kunde bygga fett av, och plötsligt stod vågen på från 55kg till 65kg. 

De jobbiga är att trotts att jag nu väger det jag ska göra och mår bra, har jag fortfarande problem med tankarna, ser jag bilder på hur smal jag var, så är jag kluven, ena delen av mig ser hur hemskt smal jag var, och andra delen av mig vill vara så smal, vissa dagar är jag hur hungrig som helst, och andra kan min första måltid bli middagen. Det är en lång kamp mot sig själv, de viktiga är att kämpa sig ut. 

Har inte så många bilder, men lägger in de jag har 

Näst sista och sista är under tiden jag kämpade med att gå upp i vikt, kroppsligt ser jag stor skillnad. 

Att lära sig leva i nuet

2017-03-31 // 21:25:00
Att leva i nuet är inte att göra massor varje dag med målet att ta vara på varje minut av varje timma, utan de handlar om att kunna släppa det som har hänt och det som kommer att ske. Att kunna ta en dag i taget och fokusera på vad som kommer ske just den dagen.
 
Mitt problem med min hjärntrötthet och ångesten är att jag alltid i mitt huvud låg en dag i förtid, var det onsdag tänkte jag redan ut hur min torsdag skulle vara, vilken tid jag skulle fa till jobbet, vad vi skulle göra där och allt jag skulle hinna efteråt. Jag var så stressad över saker jag skulle göra i framtiden att jag inte kunde slappna av när jag väl hade tiden. 
 
Och på köpet med det kom min ångest i vägen, blev något knäppt i min planering som gjorde att jag blev ännu mer stressad kröp ångesten fram och små grejer som att att jag missade en tid eller glömde bort något jag skulle göra ett visst datum, gjorde att jag kände mig värdelös. Att göra någon annan besviken eller arg på mig var och är fortfarande en rädsla jag har, så att då känna det som att jag gjort någon arg för att jag råkat glömma ett möte, trots att personen i fråga inte alls blivit sur, kunde de få mig att bryta ihop. 
 
Någonstans blir ens trygghet ett kontrollbehov. Där man måste veta exakt hur livet kommer att gå, trots att det är omöjligt. När man mår psykiskt dåligt, så behöver man en stabil platta att stå på för att inte ramla ned, och då behöver man ha kontroll för att inte bli ostabil, man söker svar på saker som inte ens har skett än, och grubblar på saker som har hänt och man inte kan göra något åt. 
Men man måste våga leva dag för dag, och tänka att man inte kan styra framtiden, det som sker det kommer att ske oavsett vad du försöker förhindra, så kan man inte ändra saker som man inte vet kommer att ske. 
 
Det är viktigt att våga låta sig själv ta en paus, att inte grubbla över alla måsten, jag tänker just nu på framtiden, om jag kommer få ett arbete i sommar, om jag kommer få någon lön. Men de är inte något jag kan lösa just nu på ett hotellrum i gran canaria klockan halv 10 och 5 timmar kvar innan jag sitter på flygplanet påväg hem till Sverige. En dag när jag känner mig redo får jag ta tag i mina problem och måsten, men den dagen är inte idag. 

Hej från förkylda jag

2017-03-15 // 14:01:24

Lyckats dra på mig en förkylning, mitt immunförsvar är verkligen inte det bästa haha, men det går ju lite hand i hand med utbrändhet. Lite sämre uppdatering nu men varit helt knäckt efter en händelserik helg så har inte haft orken, men ikväll tänker jag sätta mig och iaf försöka skriva 2-3 inlägg. 


Just nu fyller jag på min kropp med vitaminer och vatten samt mycke vila, känns segt att man blir ännu mer soffliggande nu men bättre att förkylningen bröt ut nu än nästa vecka då jag och Kristoffer åker till grancanaria i 7 dagar! Ska bli såå kul! 

Då kommer jag försöka om jag kan blogga, annars kommer det ett längre inlägg när jag kommer hem om allt vi gjort! Vi båda har velat åka någonstans väldigt länge och nu när jag mest bara sitter hemma kände vi att vi lika gärna kunde passa på och åka någonstans. Längtar! 

Dagarna som varit har inte varit speciellt händelserika, suttit hemma i soffan med mobilen i ena handen och nässpray i den andra, igår hade vi markarbete på ridningen och Akropolis var väl ungefär lika seg som jag är idag, men det fick ändå bra. 

Men nu ska jag ta en liten sovstund, hoppas ni alla har en bra dag!

Bra och nästan ångestfri helg

2017-03-11 // 22:39:38
 
Promenad i solen med hundarna, överaskad av en present från pojkvännen och umeåtrip lördag som avslutas med en vinkväll med min bästa vän och massa prat om livet. Detta kallar jag en lyckad helg innan den ens är över. 
 
Har verkligen på sista tiden gjort mig gott att vara hemma, lägga tid till det som jag mår bra över och slippa all inre stress. Ångesten i helgen har varit mycke mindre än tidigare utan att ta ångestdämpande medicin, vilket känns verkligen som små steg åt rätt håll. 
 
Att ha ångest är något jag inte önskar att någon skulle ha, och jag önskar att jag skulle kunna hjälpa alla som känner ångest eller går igenom liknande som jag går igenom. Skulle vilja ge alla en stor kram och berätta hur underbara de är och att tankarna de har om sig själva bara är osanningar, men samtidigt vet jag själv hur svårt det är att ta åt sig när andra försöker peppa en, det måste komma ifrån sig själv för att man ska kunna släppa ångesten och allt det negativa, annars är det bara blanka ord som går in igenom ett öra och ut genom det andra. 
 
För alla är unika, underbara människor som ska vara stolta över sig själva, Du är grym, vacker och helt perfekt för att DU ÄR DU. Det är dags att vi börjar lyfta varandra istället för att hitta fel på andra, för vem är jag att säga att någon inte ser bra ut eller vilket ¨ideal¨ som är det rätta. Ingen är den andre lik och det är det som är så underbart. 
Vi alla är vårat eget ideal och vi ska vara stolta för den vi är.
 
Tro på er själva för ni är så jävla bra. 
 
 

Ny motivation.

2017-03-09 // 12:57:14

Sen mitt första inlägg för någon dag sen har jag sett att över 530 personer tog sig tid att läsa det jag hade skrivit, och att det fortfarande är väldigt många som tittar in hit, har det gett mig ny motivation till det här med bloggandet! 

Så jag har funderat och kommit fram till att jag kommer skriva om min resa ut ur utbrändheten samt min psykiska ohälsa och att komma upp på fötter igen. Motgång som medgång, vardag som olika tankebanor, ja en salig blandning kommer det vara. Kommer dyka upp många spännande inlägg och jag ska försöka göra mitt bästa på att hålla i det här, tappat motivationen för allting länge sedan men nu känner jag att jag hittat tillbaka den, iaf litegrann. 

Hoppas att ni ser fram emot att få läsa det jag kommer ha att bjuda på! 


Tro på dig själv

2017-03-09 // 00:47:48
 
Många har säkert fått höra ¨ryck upp dig¨ ,¨du klarar det där¨ ,¨tro på dig själv¨ någon gång i sitt liv. Men ibland är det något av de svåraste man kan göra. 
 
Jag skulle istället säga:
¨ ryck upp dig, för stunden. Försök tänk positivt, så blir det nog bättre¨
¨du klarar det där, så bra som du själv kan klara det. Det behöver inte vara perfekt¨ 
¨tro på dig själv, du duger som du är. Va inte så hård emot dig själv¨
 
Psykisk ohälsa är något som ska lyftas fram och inte förminskas. Man borde även få den hjälpen man behöver för att kunna må bättre hur lite eller mycket man än nu mår.
 
Små knep som man själv kan göra, eller, som jag gör och kanske fungerar för någon annan är helt enkelt att umgås med de som ger dig positiv energi lite extra. De som alltid finns där för dig och som verkligen bryr sig om dig. Lägg även lite extra energi på det som känns kul och som ger dig glädje eller ro i kroppen. Ta en promenad i skogen, måla, se film, va med djur och massa annat. De ska vara saker som sker i lätthet och som man ska känna längtan till, ibland kan det krävas en liten knuff för att göra det, men det ska kännas bra i slutändan. 
 
Byt miljö ett tag, lämna huset eller lägenheten. Fa en sväng på stan, Handla eller ta en road trip någonstans. Upptäck nya platser eller caféer. Lämna soffan och se världen! Det är jätte nyttigt att komma ut och lämna det negativa hemma. Ibland kan det vara väldigt jobbigt och kännas tungt att lämna det trygga hemmet, men att få ta en paus i vardagen kan göra mycket för ens mående.
 
Positiva ord och tankar om dig själv är också viktigt, de stärker både självförtroendet och minskar det negativa. Att upprepa bra saker om sig själv framför en spegel eller att bara kväva de negativa tankarna med ¨tvärt om tankar¨ som jag kallar dem, att du tänker motsattsen till det negativa alltså det positiva som att du kommer klara av det du ska göra fast det inte känns som det, så kommer det med tiden komma självmant. Man måste kanske säga ¨jag är fin som jag är¨ 100 gånger om innan man själv tror på sina egna ord. Men det är bra att göra det, att vara positiv mot sig själv för en gångs skull.
 
Klä dig i det som känns bra, att känna sig vacker är en riktig humör boost. Man ska inte bry sig om utsidan ja, men att känna sig snygg ökar direkt din egen syn på dig själv, och som jag skrivit tidigare så är man ju sin största kritiker. Men du ska göra det för din skull, inte för hur andra ska tycka och tänka, för det är du det handlar om. Va egoisik, gö det du vill och se ut som du vill! 
 
Och de där med att inte göra det för någon annan, sikta på att stå på dina egna ben. Att jobba mot självsäkerhet är jätte viktigt, men ta det i små steg. Det är alltid jobbigt att göra saker som man är osäker över eller rädd för, men för varje gång man klarar av de sakerna, så känns det som att man har vunnit största vinsten. För varje gång du klarar något sådant blir det mindre och mindre jobbigt och tillslut kommer du klara av det utan att blinka. Kämpa för dig själv i den mån du kan! Din bästa vän resten av livet ska vara dig själv. 
 
Jag har funnit någon slags ro i att skriva av mig här på bloggen, alla tankarna i huvudet får hamna här i rader som någon kanske vill läsa, och förhoppningsvis kanske det hjälper någon. 
 

``Det syns inte på dig att du mår dåligt´´

2017-03-08 // 14:54:00
Gud vad glad jag blir av alla fina kommentarer som jag har fått angående mitt senaste blogginlägg  på facebook osv, ni alla gjorde verkligen min dag! tusen tack!!
 
 
Något jag ofta får höra är `` det syns inte på dig att du mår dåligt´´. Psykisk ohälsa är olika för alla, vissa syns det på och andra inte, men betydligt fler än vad man vet av lever dagligen med det. 
 För mig är det mer än känsla jag har, en klump i magen och en ångest som man kan jämföra med den där ångesten man har dagen efter man har varit ut på krogen, varit för full, skämt ut sig och all ångern kommer på en och samma gång när man kommer ihåg allt man sagt eller gjort och man bara vill ta fram skämskudden. Den typen av känsla, fast dagligen utan anledning har jag. Det kallas generell ångest.
 
Men som alla andra har man bra dagar med, där allt flyter på och livet känns super. Men skillnaden är att när man lever med ångest och depression så kan man jämföra det med att man har en fylld bägare i sig, där allt negativt sammlas, och när man möts av ett motstånd som kan vara så litet som att en plan man har inte blir som man tänkt eller att man glömmer bort något viktigt, så rinner bägaren över och ens humör går från toppen till botten just det ögonblicket. Man förlorar all energi och blir nedstämd resten av dagen. Medans någon som inte har de problemen bara kan skaka av sig det och gå vidare.
Små saker kan bli så mycke större än vad det är, att någon till exempel inte säger hej kan leda till att man tror att den hatar en, man börjar tänka tillbaka på allt man sagt och gjort den människan. Inget man gör, säger eller tänker duger och man hamnar i en nedåt gående spiral som drar ned alling. Man blir sin egen största kritiker.
 
Jag har haft dagar när jag vaknar ledsen, allt är fel. Visar min pojkvän mig ett roligt klipp en sån dag så blev min reaktion att gråta istället för att skratta. För när bägaren är överfull och på gränsen att rinna över så ligger tårarna närmare än skrattet. Man fylls av en känsla av sorg utan grund. Men trotts det kan jag ändå fungera som männsika, jag kan fa på stan med vänner och skratta, åka till stallet och hälsa glatt på folk, fara på gymmet och träna på som ingenting. Men bara för att de inte syns fysiskt så finns det ändå där.
 
Därför vill jag även skriva detta. Att psykisk ohälsa kanske inte syns, men det finns. Alla som lever med psykisk ohälsa har olika problem och klarar av olika saker. Därför är det jätte viktigt med hur man bemöter folk. Alla har man olika strider i livet och det minsta vi kan göra är att vara snälla mot varandra.
 
Bemöt andra som du själv vill bli bemött.
 
 

Utbränd men inte omöjlig.

2017-03-07 // 00:53:00
Var ett tag sen jag var in här på bloggen, har egetligen lagt undan den för gott men har hänt saker i livet och känner att jag måste skriva av mig lite. Har för några månader seda fått veta att jag är utbränd och som följd med det även hamna i en depression. En depression som gett mig konstant sorg/ nedstämdhet och en klump i bröstkorgen i en längre tid. Har nog sedan någon gång i 2an på gymnasiet legat på gränsen till utbrändhet men inte riktigt förstått det. Men nu när jag fått det uträtt av en psykolog, som för övrigt är en riktig stjärna, och pusselbitarna har fallit på plats så förstår jag det nu. Alla de lektioner där jag inte kunde hålla koncentrationen och det ibland kändes som att någon hade placerat en glasbur runt mig som gjorde att de var svårt att höra och se vad som pågick i min omgivning, eller gjorde att jag inte kunde ta in viktiga saker och komma ihåg dem. Att jag ibland knappt kunde hålla mig vaken under engelska lektionerna och att jag fick black outs under större delen av alla proven vi hade, eller att jag aldrig förstod den där dumma fysiken trotts all extra hjälp som jag tog, inte var pga att jag var korkad som jag själv anklagade mig för, utan det var pga att min hjärna var slutkörd. Den orkade inte ta in mer och iställe för att kunna hålla fokus vandrade jag iväg i tankarna och oftast inte ens hörde vad lärarna sa. Jag kunde inte ta in mer.
 
Men jag kämpade på, klarade av skolan med godkända betyg i allt utom två kurser, men klarade ändå mig ändå och fick ta studenten, kändes som att jag hade sprungit ett maraton i 3 års tid med ett ton på mina axlar och jag var äntligen i mål och all tyngd hade förvunnit. Just då var jag så lycklig.
 
Började helgen efter studenten med att jobba inom personlig assistans, vilket jag har gjort i ca 2 år snart. Är ett jätte lärorikt jobb som jag kommer tacka mycket för, lärt känna guldkorn till kollegor och haft en bra arbetsplats, trotts att det ibland varit extremt psykiskt krävande och man har ställts för stora prövningar har det fått mig att växa som person. Men då var det ju det där med min redan trötta hjärna. Jag har alltid velat göra mitt bästa, vill göra alla till lags och prestera till 100%. Vilket inte går när man redan är påväg in i väggen. Kombinerade oftast ett schema på 80% och dagar med 9-11 timmars pass med stallet och medryttarhästar. Ibland kunde jag fara till stallet 6 på morgonen för att mocka, rida och fylla mat åt en häst sedan åka hem vid 8, duscha och sen ta bussen vid 8.50 mot ett arbets pass som började 9.30 till 23.00. Mina lediga helger kunde spenderas med stalljourer eller jobb på hemma tävlingar samt andra måsten. Jag körde på till 110% fast jag inte hade knappt energi så att det räckte.
 
Det var i december som jag började känna mig ovanligt slut, kände mig aldrig utvilad och kunde sova hur mycket som helst. Talet började bli sämre och jag glömde ofta bort namnet på folk jag känner väl. Kunde  glömma bort vad jag pratade om eller gjorde i vardagliga situationer och hände ofta att jag bytte namn på saker som till exempel att kylskåp fick heta garage konstigt nog.
Men den händelsen som fick mig att söka hjälp var när jag en dag skulle åka hem till mina föräldrar på moröbacke. Hoppade på buss nr 1 från centrum som jag alltid brukar åka med, går och sätter mig vid ett fönster och tittar ut mot torget och plötsligt känner jag inte igen mig längre, har aldrig sätt det där torget i mitt liv. Kändes som att hela världen vändes upp och ned och jag visste plötsligt inte vart jag var längre. Kan ha tagit mig säkert 3-4 minuter innan jag lugnat ned mig själv och började förstå att jag var påväg åt rätt håll, men det var bland det otäckaste jag har varit med om på länge.
 
Då tog jag beslutet att söka hjälp. Nu några månader senare går jag till en psykolog hos ungdomshälsan ca varannan var tredja vecka. Jag äter medicin mot depression och ångest. Har mer eller mindre blivit sämre bemött av vårdcentralen och tack varit det fått känslan av att stå utan hjälp från deras håll förutom tabletterna jag får, vilket jag tycker är tråkigt. Även om jag är 20 år så kan jag vara utbränd, och de ska ingen sjuksköterska börja ifråga sätta pga min ålder. jag har rätt till att må dåligt precis som alla andra i alla åldrar. Att jag under februari mått så dåligt att jag inte kunnat jobbba pga att det blev för mycket negativa händelser under en kort period för mig att hantera just då, vilket påverkade min sömn, skapade stor ångest och som i följd med det gjorde så jag låg vaken med hjärtklappningar och stress hela nätterna. Blir både arg och ledsen över att det ska vara så, har hört från fler som sökt hjälp vid ung ålder med psykiska besvär och nästan fått dåligt samvete för att de ringt pga svaren de blivit bemötta med. Även om man kanske inte får svaret man önskar så gör en god ton, medmänsklighet och att bli trodd mycket. Jag har länge försökt acceptera att jag inte orkar eller klarar av lika mycket som andra i min ålder gör, jag har inte samma energi eller motivation. Men att då även få bemötanden som om att folk inte tror på det du säger ,när du har fått reda på hur ditt psykiska mående egentligen är, pga att man är ung och anses ska ha all ork i världen gör lite extra ont ibland. 
 
 
Men till en punkt jag även funderat på, att jobbet är inte alltid problemet. I mitt fall har det gått bra att jobba, och varför jag har varit ledig är inte pga jobb. Jag är ibland rädd för att söka jobb i framtiden, är rädd att om folk får höra ordet ¨utbränd¨ förknippar de det direkt till att man inte kan jobba.Och där av inte vill anställa en. Men så är det inte. Folk som blir utbrända är oftast de som ger mer än någon annan, den som kämpar tills sista lilla lågan de har blåser ut. Den som ger 110% och ställer upp i alla lägen, den som bär andra istället för att lyfta sig själv. Att va utbränd betyder inte att man inte kan göra något, det betyder att man gjort för mycket, mer än vad man egentligen kan göra, och att ens hjärna och kropp behöver få återhämta sig. Att va utbränd betyder inte att man inte kan jobba, ibland kan de va att man behöver jobbet för att må bättre. Jag vill arbeta, jag vill hitta mål i livet, det handlar bara om att jag just nu prioriterar att hitta vad jag vill göra i framtiden, jag vill prova nya yrken och utvecklas. Min utbrändhet är inte ett hinder i detta, den har om inte annat visat mig hur viktigt det är att tänka på mig själv nu, som min psykolog säger till mig,--när du flyger säger de alltid i säkerhetsgenomgången ¨ ta på din syrgasmask före du hjälper någon annan¨. Och det är det jag jobbar på, att hjälpa mig själv först och inte försöker få andra att må bra när jag inte gör det själv. 
 
Ibland mår jag inte bra, mår rent skit så att säga, men jag vet att det kommer att vända. Det jag fokuserar på just nu är att ta dagen som den kommer, släpp all stress, ha kul.
Umgås med de människor som finns där för dig och som inte bara kommer när du glänser och försvinner när det svackar. Försök att inte tänka så mycket, försök att inte vara så hård emot dig själv. Försök hitta det positiva, istället för att söka det negativa. Folk blir inte sura över vad du gör eller vad du säger, sluta tänk så. Va bara glad.   
 
 Kanske var ett väldigt rörigt inlägg, mycke ofärdiga tankar och funderingar. Men det får duga just nu. Som jag skrivit i rubriken, Utbränd men inte omöjlig, det är det jag menar. Jag må vara utbränd men det är inget hinder.
 
 
 

Carrekurs

2016-04-16 // 22:43:38
I helgen är det Carrekurs och jag hade anmält mig och Akropolis till den, men då han valt att tappa en framsko just idag blev det ett snabbt hästbyta till Coffee! Första gången jag rider hn men gick bättre än jag trodde! Väldigt trevligt litet kraftpaket haha, arbetsvillig men har de lite svårt för sig att bära sig själv, men han skötte sig grymt bra! 
Imorgon är dag nr2 på kursen, skulle egentligen hoppa då men nu med Coffee vet jag inte om det går, så får kanske rida runt medans de andra hoppar! Men det blir nog bra hursom! 

Fest med fina donnor

2016-04-04 // 19:10:25
I lördags var jag ut med Amanda och två vänner till henne, var väldigt kul, dock blev slutet av kvällen mindre bra då jag började må dåligt, och när jag kom hem svimmade jag, gick bra förutom att jag slog i bakhuvudet. Hemskt när sådant händer.. Dock tror jag att jag vet varför, jag har på senaste tiden blivit väldigt känslig mot sprit, cider och vin går bra men sprit går direkt upp till hjärnan på mig, förutom att jag blir väldigt lätt full av det så klarar inte min kropp av det. Så nu framöver blir det att hålla sig till cider!! 
Men förövrigt var det kul, speciellt förfesten! 


Umeå för en natt

2016-04-04 // 19:05:20
For till Umeå förra veckan torsdag till fredag, besökte min syster samt gick på drop in tatuering, var väldigt kul att besöka henne och lämna Skellefteå litegrann, var väldigt skönt på nått sätt med, ny stad och nytt folk, vill åka dit oftare nu när min syster även bor där, alltid gillat Umeå, känns som en väldigt bra och öppen stad, lite skitsnack och alla är trevliga! 





Nytt till hästen

2016-03-20 // 21:26:42
Tänkte visa det jag köpte åt Akropolis, tror att de kommer va riktigt snyggt på han! 



Bra helg

2016-03-14 // 20:03:58
Helgen bestod av många trevligheter, fredagen hade Elin sin 20 års fest, var där några timmar under kvällen, väldigt trevligt! fast var nykter då jag satsar på att göra bort körkortet nu så försöker köra minst varannan dag, så blev övningskörning lördagen! Sedan lördagen hade ett lite gäng från stallet fest med utgång på verandan, var en väldigt kul kväll! Dock blev de lite för mycke dricka för min del men var endå under kontroll haha. Söndagen bestod av hästloppis på stallet och soffhäng.

Idag har jag mest tagit det lugnt och varit till stallet för att ta hand om Kato, känner verkligen att jag är nere i en svacka nu, med att jag börjat må bättre så känner jag desto tydligare när humöret går ner igen, ingen energi och allmänt nere. Tur nog vet jag att det går över! Är verkligen så skönt att fara till stallet sånna dagar, få en paus i vardagen och bara stå där och mysa på med hästar är nog det bästa som finns.