A star is born

2018-10-28 // 21:59:21
Är just hemkommen från biografen där vi såg A Star Is Born. Kan inte riktigt ta in känslokarusellen som jag fick av den filmen. Glad, ledsen, arg, lycklig och förvirrad. 
 
Men en tanke jag haft som bara stärktes inom mig är hur dåligt någon kan må, vem som helst, utan att folk kanske inte riktigt kan förstå. Vilket såklart är helt omöjligt ibland att riktigt förstå helt. Men jag undrar varför de ska va så svårt att kunna förstå hur någon mår utan att faktiskt ha mått så själv. Vi vet alla om att psykiskohälsa finns, många vet att vem som helst kan ha det. Men vill folk verkligen ta in varför. Man ser det som visas utåt men vad händer egentligen på insidan. 
Något mer jag även inte riktigt förstår är varför vi inte får veta mer om det när vi är unga. Lika självklart som sexualkunskap borde det vara att få veta mer kring psykiskohälsa. Att man kan må dåligt, på ett sätt som inte andra gör. Att de finns en anledning till det och att de inte är fel på dem själva. Och främst att de inte är ensamma om det. Ofta grundar sig psykisk ohälsa från saker man är med om som liten eller yngre, allt från kommentarer kring ens utseende till att inte känna att man passar in i `` normen´´.  Och att börja sitt liv med en sån tankebana brukar ofta leda till att man inte har den bästa synen på sig själv när man blir äldre med. Man dömmer sig själv för minsta lilla och försöker leva upp till att bli det som är accepterat, inte den man verkligen är innom sig, utan den bilden som samhället skapat. Man jobbar tills man blir utbränd för att göra chefen nöjd, man sminkar sig för att andra ska tycka att man är snygg, man är rolig och glad för att andra ska gilla ska skratta och va glada. Men när gör man något för sig själv. 
 
Och tänk om vi alla fick veta lite mer om det hur man kan må lite tidigare, då kanske fler skulle förstå. Då kanske mindre skulle säga `` jag vet inte varför, jag har aldrig mått så´´ medans de rycker på sina axlar. Då kanske vi skulle öppna upp ögonen mer än att bara se våran egna lilla bubbla, och inse att de finns mer av denna värld. Att de faktiskt finns någon som tar emot orden man vräker ur sig en dålig dag, eller någon som kanske strider med så mycke mer än de som vi kan se. 
 
Jag är en sån som ofta inte visar hur jag mår när jag väl mår dåligt, då jag inte velat lägga det på andra. Ofta känns de som att min sten är för tung för andra att bära. och att de som inte varit där inte orkar ta in det. Jag har mått sämre än någonsin vissa perioder de senaste åren, hösten för två år sedan minns jag knappt, jag bara var där men ändå inte, Ett tomt skal av en människa som inte vissta vem hon var, vad hon gjorde eller vad hon skulle bli av med i framtiden. Jag har hela mitt liv kämpat med mitt mående. Jag är lite som min egna bägare som rinner över och samtidigt min egna axel att gråta mot, om och om igen. Är inne på mitt 4 år kämpande mot min depression. De har inte varit lätt, det har varit berg och dala som jag kämpar mig över. Det har pendlat från att jag levt dag för dag, till att ha drömmar och mål igen. Att se omgivningen omkring mig igen och inte bara titta ned i marken, upptäkt nya hus bredvid mitt kvarter, gråtit av glädje, varit så nervös att jag känt fjärilarna i magen igen, kommit på mig själv att le när jag tänkt på något kul och börjat hitta vem jag är. Men mitt mående är som en bergodalbana som sakta kurvar sig uppåt, lätt är de då fan inte, Men fy fan va stark jag är. De kan ingen ta ifrån mig. 
 
Och jag skäms inte, jag vill inte viska kring det, för de är okej. Att må dåligt ÄR okej. 
De måste bli mer okej, för allas skull. Vi måste få bort skammen kring det och få fler att försöka förstå. Man behöver inte fixa folk för att vara ett stöd, men att vilja lyssna och inte ifrågasätta bara för att man inte upplevt det själv, utan att faktiskt ta in de personen säger och bara va där. För att man oftast förstår själv att på de sättet man mår ska man inte må, ofta vet man knaske inte varför, men man behöver mest bara höra att det är okej och att de får ta tid, att man inte bara kan rycka upp sig och gå vidare. För våran bromskloss är vårat mående och ibland behöver vi bara en hjälpande hand för att lyfta lite på den. Ett gott skratt med någon, eller ett djupt samtal där man får säga allt. Ett öppet sinne och en varm famn. De behöver alla, barn som vuxna. Den där varma famnen som är en förstående röst, en förklaring eller bara att någon ser en, ser att det är tungt. 
Så snälla, stanna upp ibland och bara fråga någon hur de mår, verkligen mår. Och bara lyssna
 
 

Hej igen

2018-02-17 // 09:14:41
Ja nu sitter jag här och skriver igen, väldigt otippat haha. Ibland kommer jag ba på idén att "nä nu ska jag blogga igen, jävlart va kul" sedan finns den där motivationen i maximalt en vecka innan jag blir uttråkad, så någon stor bloggare lär jag nog aldrig bli🤗 
Men jag känner att nu, med mitt ökande intresse för hästar, vill jag skriva av mig lite kring det. Lite tanke och funderingar samt hur allt går! 
På delen med Akropolis rullar allting på, vi har kommit till en mer positiv ridning skulle jag kalla det, han vill gå framåt och jag slipper gnata och tjata, vilket har gett otorligt mycket när det kommer till mig själv, får chansen att känna tempot och då lättare kunna känna den bra galoppen som jag ska ha, samt tänka mer på min sits och att jag ska va i balans. Har verkligen börjat kännas som att våra höga hinder inte är så höga längre👏🏼 (null)

(null)


Sen sedan augusti/september någon gång har jag hjälp till på en häst som heter Igor, en travare som hade startar sin nya karriär som ridhäst! Så vad vi har gjort fram tills nu jag och han. Det är mycke grunder, små saker som ridhästar kan som dag och natt. skänkel, ställning, balans, böjda spår, lite sidförande och självklart gångarter. Han kunde redan sen innan galoppfattningar då Helena som äger han jobbat mycke med under sommaren. Har varit väldigt kul att jobba med Igor, jätte arbetsvillig häst och alltid är positiv till arbete, speciellt att han trotts okunskap verkligen ville förstå och göra rätt, därför tror jag att vi kommit så långt som vi kommit ändå! Fokus har legat mest på att de ska vara enkelt och kul, ingen press på honom, samt att först lägga fokus på skritt och trav, period vis tänkte jag inte ens galopp då jag märkte att det blev för svårt när han började bära sig själv mer i egen balans och arbetade med kroppen på ett annat sätt, och i sinom tid blev galoppen lätt igen, nu har traven börjat fungera så bra så nästa mål är att få en bärande galopp i arbetstempo!

Jag känner verkligen själv att jag rider på ett mycke mer positivt sätt, jag söker de små bra stunderna istället för att se de dåliga. Vilket gör att jag inte stressar fram, jag lägger inte upp ett krav på mig och hästen samt när de då går bra känns det så jävla bra, lägger man nyttiga krav= mål för passen, och de går dåligt vet man vad man ska träna på. Men lägger man krav= tankar på hur det ska gå och kännas, och det inte blir så till ex pga dålig dag för hästen/ryttaren eller något annat, blir de mer till en frustration. 
Som till exempel, flyger jag av på tävling pga ett stopp, fast resterande hopp innan dess var super bra, så ska man vara nöjd över den biten, och reflektera på vad som kunde ha gjort så att hästen stanna, slutade jag rida, for jag ut balans, tog jag i tygeln, hjälpte jag inte hästen framåt, har jag tränat för lite titt hinder osv, såg hästen något, och se de man kan öva på istället för att gå av banan och säga att allt gick åt helvettet, för att resultatet inte blev bra. 

Ridning blir mycke roligare när man ser de små förändringarna och det positiva i varje pass, nyttigt är att göra en lista med vad som var bra och vad som var dåligt efter passet, sedan reflektera på vad man då kan träna på utifrån det! 

Översta bilderna på Igor är från i höstas, undre är från förra veckan! 
(null)

(null)
(null)
(null)


``Det syns inte på dig att du mår dåligt´´

2017-03-08 // 14:54:00
Gud vad glad jag blir av alla fina kommentarer som jag har fått angående mitt senaste blogginlägg  på facebook osv, ni alla gjorde verkligen min dag! tusen tack!!
 
 
Något jag ofta får höra är `` det syns inte på dig att du mår dåligt´´. Psykisk ohälsa är olika för alla, vissa syns det på och andra inte, men betydligt fler än vad man vet av lever dagligen med det. 
 För mig är det mer än känsla jag har, en klump i magen och en ångest som man kan jämföra med den där ångesten man har dagen efter man har varit ut på krogen, varit för full, skämt ut sig och all ångern kommer på en och samma gång när man kommer ihåg allt man sagt eller gjort och man bara vill ta fram skämskudden. Den typen av känsla, fast dagligen utan anledning har jag. Det kallas generell ångest.
 
Men som alla andra har man bra dagar med, där allt flyter på och livet känns super. Men skillnaden är att när man lever med ångest och depression så kan man jämföra det med att man har en fylld bägare i sig, där allt negativt sammlas, och när man möts av ett motstånd som kan vara så litet som att en plan man har inte blir som man tänkt eller att man glömmer bort något viktigt, så rinner bägaren över och ens humör går från toppen till botten just det ögonblicket. Man förlorar all energi och blir nedstämd resten av dagen. Medans någon som inte har de problemen bara kan skaka av sig det och gå vidare.
Små saker kan bli så mycke större än vad det är, att någon till exempel inte säger hej kan leda till att man tror att den hatar en, man börjar tänka tillbaka på allt man sagt och gjort den människan. Inget man gör, säger eller tänker duger och man hamnar i en nedåt gående spiral som drar ned alling. Man blir sin egen största kritiker.
 
Jag har haft dagar när jag vaknar ledsen, allt är fel. Visar min pojkvän mig ett roligt klipp en sån dag så blev min reaktion att gråta istället för att skratta. För när bägaren är överfull och på gränsen att rinna över så ligger tårarna närmare än skrattet. Man fylls av en känsla av sorg utan grund. Men trotts det kan jag ändå fungera som männsika, jag kan fa på stan med vänner och skratta, åka till stallet och hälsa glatt på folk, fara på gymmet och träna på som ingenting. Men bara för att de inte syns fysiskt så finns det ändå där.
 
Därför vill jag även skriva detta. Att psykisk ohälsa kanske inte syns, men det finns. Alla som lever med psykisk ohälsa har olika problem och klarar av olika saker. Därför är det jätte viktigt med hur man bemöter folk. Alla har man olika strider i livet och det minsta vi kan göra är att vara snälla mot varandra.
 
Bemöt andra som du själv vill bli bemött.
 
 

Utbränd men inte omöjlig.

2017-03-07 // 00:53:00
Var ett tag sen jag var in här på bloggen, har egetligen lagt undan den för gott men har hänt saker i livet och känner att jag måste skriva av mig lite. Har för några månader seda fått veta att jag är utbränd och som följd med det även hamna i en depression. En depression som gett mig konstant sorg/ nedstämdhet och en klump i bröstkorgen i en längre tid. Har nog sedan någon gång i 2an på gymnasiet legat på gränsen till utbrändhet men inte riktigt förstått det. Men nu när jag fått det uträtt av en psykolog, som för övrigt är en riktig stjärna, och pusselbitarna har fallit på plats så förstår jag det nu. Alla de lektioner där jag inte kunde hålla koncentrationen och det ibland kändes som att någon hade placerat en glasbur runt mig som gjorde att de var svårt att höra och se vad som pågick i min omgivning, eller gjorde att jag inte kunde ta in viktiga saker och komma ihåg dem. Att jag ibland knappt kunde hålla mig vaken under engelska lektionerna och att jag fick black outs under större delen av alla proven vi hade, eller att jag aldrig förstod den där dumma fysiken trotts all extra hjälp som jag tog, inte var pga att jag var korkad som jag själv anklagade mig för, utan det var pga att min hjärna var slutkörd. Den orkade inte ta in mer och iställe för att kunna hålla fokus vandrade jag iväg i tankarna och oftast inte ens hörde vad lärarna sa. Jag kunde inte ta in mer.
 
Men jag kämpade på, klarade av skolan med godkända betyg i allt utom två kurser, men klarade ändå mig ändå och fick ta studenten, kändes som att jag hade sprungit ett maraton i 3 års tid med ett ton på mina axlar och jag var äntligen i mål och all tyngd hade förvunnit. Just då var jag så lycklig.
 
Började helgen efter studenten med att jobba inom personlig assistans, vilket jag har gjort i ca 2 år snart. Är ett jätte lärorikt jobb som jag kommer tacka mycket för, lärt känna guldkorn till kollegor och haft en bra arbetsplats, trotts att det ibland varit extremt psykiskt krävande och man har ställts för stora prövningar har det fått mig att växa som person. Men då var det ju det där med min redan trötta hjärna. Jag har alltid velat göra mitt bästa, vill göra alla till lags och prestera till 100%. Vilket inte går när man redan är påväg in i väggen. Kombinerade oftast ett schema på 80% och dagar med 9-11 timmars pass med stallet och medryttarhästar. Ibland kunde jag fara till stallet 6 på morgonen för att mocka, rida och fylla mat åt en häst sedan åka hem vid 8, duscha och sen ta bussen vid 8.50 mot ett arbets pass som började 9.30 till 23.00. Mina lediga helger kunde spenderas med stalljourer eller jobb på hemma tävlingar samt andra måsten. Jag körde på till 110% fast jag inte hade knappt energi så att det räckte.
 
Det var i december som jag började känna mig ovanligt slut, kände mig aldrig utvilad och kunde sova hur mycket som helst. Talet började bli sämre och jag glömde ofta bort namnet på folk jag känner väl. Kunde  glömma bort vad jag pratade om eller gjorde i vardagliga situationer och hände ofta att jag bytte namn på saker som till exempel att kylskåp fick heta garage konstigt nog.
Men den händelsen som fick mig att söka hjälp var när jag en dag skulle åka hem till mina föräldrar på moröbacke. Hoppade på buss nr 1 från centrum som jag alltid brukar åka med, går och sätter mig vid ett fönster och tittar ut mot torget och plötsligt känner jag inte igen mig längre, har aldrig sätt det där torget i mitt liv. Kändes som att hela världen vändes upp och ned och jag visste plötsligt inte vart jag var längre. Kan ha tagit mig säkert 3-4 minuter innan jag lugnat ned mig själv och började förstå att jag var påväg åt rätt håll, men det var bland det otäckaste jag har varit med om på länge.
 
Då tog jag beslutet att söka hjälp. Nu några månader senare går jag till en psykolog hos ungdomshälsan ca varannan var tredja vecka. Jag äter medicin mot depression och ångest. Har mer eller mindre blivit sämre bemött av vårdcentralen och tack varit det fått känslan av att stå utan hjälp från deras håll förutom tabletterna jag får, vilket jag tycker är tråkigt. Även om jag är 20 år så kan jag vara utbränd, och de ska ingen sjuksköterska börja ifråga sätta pga min ålder. jag har rätt till att må dåligt precis som alla andra i alla åldrar. Att jag under februari mått så dåligt att jag inte kunnat jobbba pga att det blev för mycket negativa händelser under en kort period för mig att hantera just då, vilket påverkade min sömn, skapade stor ångest och som i följd med det gjorde så jag låg vaken med hjärtklappningar och stress hela nätterna. Blir både arg och ledsen över att det ska vara så, har hört från fler som sökt hjälp vid ung ålder med psykiska besvär och nästan fått dåligt samvete för att de ringt pga svaren de blivit bemötta med. Även om man kanske inte får svaret man önskar så gör en god ton, medmänsklighet och att bli trodd mycket. Jag har länge försökt acceptera att jag inte orkar eller klarar av lika mycket som andra i min ålder gör, jag har inte samma energi eller motivation. Men att då även få bemötanden som om att folk inte tror på det du säger ,när du har fått reda på hur ditt psykiska mående egentligen är, pga att man är ung och anses ska ha all ork i världen gör lite extra ont ibland. 
 
 
Men till en punkt jag även funderat på, att jobbet är inte alltid problemet. I mitt fall har det gått bra att jobba, och varför jag har varit ledig är inte pga jobb. Jag är ibland rädd för att söka jobb i framtiden, är rädd att om folk får höra ordet ¨utbränd¨ förknippar de det direkt till att man inte kan jobba.Och där av inte vill anställa en. Men så är det inte. Folk som blir utbrända är oftast de som ger mer än någon annan, den som kämpar tills sista lilla lågan de har blåser ut. Den som ger 110% och ställer upp i alla lägen, den som bär andra istället för att lyfta sig själv. Att va utbränd betyder inte att man inte kan göra något, det betyder att man gjort för mycket, mer än vad man egentligen kan göra, och att ens hjärna och kropp behöver få återhämta sig. Att va utbränd betyder inte att man inte kan jobba, ibland kan de va att man behöver jobbet för att må bättre. Jag vill arbeta, jag vill hitta mål i livet, det handlar bara om att jag just nu prioriterar att hitta vad jag vill göra i framtiden, jag vill prova nya yrken och utvecklas. Min utbrändhet är inte ett hinder i detta, den har om inte annat visat mig hur viktigt det är att tänka på mig själv nu, som min psykolog säger till mig,--när du flyger säger de alltid i säkerhetsgenomgången ¨ ta på din syrgasmask före du hjälper någon annan¨. Och det är det jag jobbar på, att hjälpa mig själv först och inte försöker få andra att må bra när jag inte gör det själv. 
 
Ibland mår jag inte bra, mår rent skit så att säga, men jag vet att det kommer att vända. Det jag fokuserar på just nu är att ta dagen som den kommer, släpp all stress, ha kul.
Umgås med de människor som finns där för dig och som inte bara kommer när du glänser och försvinner när det svackar. Försök att inte tänka så mycket, försök att inte vara så hård emot dig själv. Försök hitta det positiva, istället för att söka det negativa. Folk blir inte sura över vad du gör eller vad du säger, sluta tänk så. Va bara glad.   
 
 Kanske var ett väldigt rörigt inlägg, mycke ofärdiga tankar och funderingar. Men det får duga just nu. Som jag skrivit i rubriken, Utbränd men inte omöjlig, det är det jag menar. Jag må vara utbränd men det är inget hinder.
 
 
 

Carrekurs

2016-04-16 // 22:43:38
I helgen är det Carrekurs och jag hade anmält mig och Akropolis till den, men då han valt att tappa en framsko just idag blev det ett snabbt hästbyta till Coffee! Första gången jag rider hn men gick bättre än jag trodde! Väldigt trevligt litet kraftpaket haha, arbetsvillig men har de lite svårt för sig att bära sig själv, men han skötte sig grymt bra! 
Imorgon är dag nr2 på kursen, skulle egentligen hoppa då men nu med Coffee vet jag inte om det går, så får kanske rida runt medans de andra hoppar! Men det blir nog bra hursom! 

Fest med fina donnor

2016-04-04 // 19:10:25
I lördags var jag ut med Amanda och två vänner till henne, var väldigt kul, dock blev slutet av kvällen mindre bra då jag började må dåligt, och när jag kom hem svimmade jag, gick bra förutom att jag slog i bakhuvudet. Hemskt när sådant händer.. Dock tror jag att jag vet varför, jag har på senaste tiden blivit väldigt känslig mot sprit, cider och vin går bra men sprit går direkt upp till hjärnan på mig, förutom att jag blir väldigt lätt full av det så klarar inte min kropp av det. Så nu framöver blir det att hålla sig till cider!! 
Men förövrigt var det kul, speciellt förfesten! 


Umeå för en natt

2016-04-04 // 19:05:20
For till Umeå förra veckan torsdag till fredag, besökte min syster samt gick på drop in tatuering, var väldigt kul att besöka henne och lämna Skellefteå litegrann, var väldigt skönt på nått sätt med, ny stad och nytt folk, vill åka dit oftare nu när min syster även bor där, alltid gillat Umeå, känns som en väldigt bra och öppen stad, lite skitsnack och alla är trevliga! 





Nytt till hästen

2016-03-20 // 21:26:42
Tänkte visa det jag köpte åt Akropolis, tror att de kommer va riktigt snyggt på han! 



Bra helg

2016-03-14 // 20:03:58
Helgen bestod av många trevligheter, fredagen hade Elin sin 20 års fest, var där några timmar under kvällen, väldigt trevligt! fast var nykter då jag satsar på att göra bort körkortet nu så försöker köra minst varannan dag, så blev övningskörning lördagen! Sedan lördagen hade ett lite gäng från stallet fest med utgång på verandan, var en väldigt kul kväll! Dock blev de lite för mycke dricka för min del men var endå under kontroll haha. Söndagen bestod av hästloppis på stallet och soffhäng.

Idag har jag mest tagit det lugnt och varit till stallet för att ta hand om Kato, känner verkligen att jag är nere i en svacka nu, med att jag börjat må bättre så känner jag desto tydligare när humöret går ner igen, ingen energi och allmänt nere. Tur nog vet jag att det går över! Är verkligen så skönt att fara till stallet sånna dagar, få en paus i vardagen och bara stå där och mysa på med hästar är nog det bästa som finns.





Gårdagen

2015-07-04 // 11:32:43
Igår jobbade jag 9:30-17:50, vilket jag kommer göra hela helgen.. Tur nog så är jag ledig nästa helg och då blir det byske beach party! Kommer bli kul! 

Blev upphämtad kl halv 7 ca av Jonas Simon och Tove för att åka till maxi där vi mötte Mattias, efter en handling av mat där bar vi oss iväg till Simons stuga där vi grillade mat och hade det bra, gillar att jobba dag för då kan jag faktiskt göra saker på kvällarna jämfört med när jag jobbar eftermiddags passen och slutar 23:00.. Tur nog har jag bara ett eftermiddagspass kvar i sommar! Räknade ut att efter den här veckan har jag bara 13 arbetspass kvar i sommar, Gud vad tiden har gått fort! 3 av 8 veckor klara och inne på den fjärde snart, hänger typ inte med haha.. 




Studenten

2015-06-06 // 19:47:41
Igår hände det, jag tog studenten. Känns helt sjuk och hur skönt som helst men samtidigt riktigt tungt, att tänka att mina 12 långa år med skola som ens vardag nu har tagit slut, att den där klassen som alltid fanns där nu har splitras, känns overkligt. Det känns fortfarande som att i augusti börjar skolan igen, nytt skol år och en ny termin full med plugg, att man ska få återse den där klassen igen, personerna du träffat 5 dagar i veckan största delen av åren som gått. Kommer sakna det, personerna man lärt känna och den där undangömda tryggheten skolan gav, det var något man alltid skulle tillbaka till.
Nu står vi här, nyblivna studenter med hela  världen framför våra fötter, vi kommer alla fara åt olika håll, vissa kommer vi träffa igen och andra ser vi kanske aldrig mer. 

Jag kommer se framemot framtiden, men det är med delvis sorg som jag nu tagit studenten, tagit ett steg in i vuxenlivet och själv får bestämma vart jag befinner mig i slutet av augusti, istället för att va på skolan. Men jag är glad över alla minnen jag fått och alla nya personer jag fått chansen att träffa tack vare skolan. 



Bra helg.

2015-05-17 // 22:15:57
Denna helg/ långhelg har varit bra! Torsdagen blev bara en slappdag, for till Solbacken med delar ur familjen där vi åt lunch på Waynes, alltså kyckling bagels är typ en av mina nya favoriter, äter det jämt där, såå gott! 
Fredagen bestod av jobb 12:30-23:00, så den dagen var inte så händelserik. I lördags följde Amanda mig och solade sedan åt vi på big smile, på kvällen var jag med Tove sen blev det spontan grillning och bastu, riktigt kuö och skönt! Sedan sovde jag över hos henne, vaknade runt 10-11, åt lunch och sedan for vi till Alhems trädgård där vi köpte glass, vilket var riktigt gott! Efter det så for jag hem för att foxa mig sedan blev det bio med Emmy, vi såg pitch perfekt 2 och älskar den lika mycket som 1an, grymt bra film!  
Så ja, denna helg har varit riktigt bra! Nu återstår det bara två vanliga skolveckorna kvar sedan är gymnasiet över, blandade känslor över det men mest positiva!

Ända bilden jag tagit i helgen, skäms Matilda skäms.